Jag tror att jag är inne i en stor utvecklingsfas. Det är delvis mitt föräldraskap som driver mig till det. Men också min process att bli förskolelärare, som just nu pausat litegrann, men som ändå maler på där någonstans i bakhuvudet. Att hitta professionen i mitt yrke. Det hela handlar om människor, respekt till människor, hur jag vill bemöta människor, hur jag vill bemöta mig själv. Varje individ som jag möter, som jag har en relation med och som jag tänker om, vill jag bemöta respektfullt. Det låter väldigt simpelt och enkelt, kanske. Men det är det inte, långt ifrån. Och jag tror att det ibland är svårare att behandla de som står en närmast, som man älskar mest med respekt hela tiden. Jag tänker på min egen familj, mina vänner, bekanta, men även de jag möter i studie- och jobbsammanhang. Jag vill uppnå en slags ödmjukhet inför olikhet och oliktänkande. Det är inte alltid så lätt som man tror att se styrkorna i oliktänkande. Förvånansvärt ofta kan det kännas som en omöjlighet att se det positiva i annan människas uttryck. Jag har inga problem med att sätta mig in i varför någon beter sig, eller säger som de gör (speciellt inte i efterhand, betydligt svårare i stundens hetta), däremot har jag ibland svårt att bemöta till synes "knäppa" grejer utan att känna mig respektlös.

 

Jag hoppas att mitt personliga utvecklingssprång inom överskådlig tid ska sansa sig och att ett lugn ska infinna sig i mig. Jag kommer aldrig bli klar. Men succesivt kanske bli lugnare och tryggare i mig själv och mina ståndpunker. Jag hoppas det. Jesper Juul säger att det är helt naturligt att föräldrarna genomgår den här personliga utvecklingen. Det är naturligt att barnen driver en till det. Han säger också att det tar 7,8,9 år innan man är klar. När föräldern och barnet har lärt sig varandas och sina egna personliga gränser. Tiden fram dit kan vara brokig och stundtals påfrestande. Men det är aldrig farligt att utvecklas och förändras, det är ju meningen. Det tror jag i alla fall på.

 

Fortsättning från förra inlägget...

Tillbaka till detta att vara kritisk. I ModernPsykologi-tidningen fanns en text om "Den extrema bubblan - så förstärker nätet det du redan tycker". Enklavisering (grupptänkande) går enkelt ut på att vi på nätet tenderar att söka oss till sajter och personer som bekräftar det vi redan tycker. Detta beteende är farligt i vissa sammanhang och det står i artikeln att detta fenomen är det som bl a gör högerextremismen ännu mer extrem på internet. Jag fick verkligen en aha-upplevelse när jag läste artikeln. Både för att jag fick förståelse för fenomenet, men också för att jag kände igen mig själv i det. Jag har skapat mig en bubbla i det som jag tror på och följer på nätet ett antal bloggare som skriver om liknande saker (feminism, genusmedvetet föräldraskap, medvetet föräldraskap etc.) och jag är ändå inte speciellt aktiv eftersom jag sällan deltar själv i diskussioner. Men ser ändå i mitt eget beteende att jag anpassat mig, skalat av en del för att känna gruppgemskapen i den grupp jag ser mig vilja tillhöra. När jag läste den texten om enklavisering kom  jag på nytt att tänka på detta  med att vara kritisk. Jag har inte tyckt att jag anpassat eller avskärmat mig från andra åsikter, men i själva verket kanke det är så, mer än jag ville tro. Och kanske är jag inte så kritisk som jag borde i mina tankar om det jag läser. Eller så blir jag mer kritisk och sållar bort mer av det som jag ser inte passar in i mallen för hur jag vill tycka/tänka... Är det dubbelmoraliskt att tänka att jag vill vara mer öppensinnad, men samtidigt mer kritisk?

 

Jag kände också igen mig i det att på nätet förstärks saker man tycker. Det är svårare att röra sig i gråzoner i skriven text, för att det blir just luddigt, oprecist och känslan av att den som uttrycker sig inte står för något särskilt. Därför kanske en som tycker man ska vara lite mer sträng i barnuppfostran låter väldigt hård och en som föredrar att lyssna in mer, låter som världens mjukis som aldrig vågar bestämma nåt. Jag tror det är det som gör det svårt för att förklara hur jag tänker kring barnuppfostran. För nog är jag extremt inlyssnande jämfört med många andra småbarnsföräldrar jag mött, men samtidigt är vi lika många gånger också. För att skilja ut det jag ser som centralt blir det mer extremt ä´n vad det kanske är. Så tänker jag litegrann ikväll. Tack för ni lyssnade. Natti natti.

Jag har tänkt om mig själv att jag förstått mer och mer vad det innebär att vara kritisk till sånt man läser. Under högstadiet minns jag att lärarna började använda ordet och påminde oss att vara källkritiska och att man inte skulle tro på allt man läste på nätet, i tidningar osv. Jag tänkte väl inte så mycket på det, men kände att jag nog inte riktigt förstod va de menade. Det förstår jag mer nu. Jag tror inte på att allt jag läser är absoluta sanningar, men folks egna berättelser skrivna med egna känslor och tankar är ju alltid deras upplevelse. Det kan man aldrig ta ifrån dem eller säga är fel. Forskning som kommer fram kan ibland tas helt ur sitt sammanhang och får då inte heller rätt slutsats. Folk kan alltid tolka det de läser, och då utifrån vad de redan vet och tror på. Det har jag märkt också här i min blogg, att ju längre tiden går ju svårare är det att uttrycka sig enkelt och lättförståeligt. Det kan ju bero på att Min bild av verkligheten hela tiden växer, utvecklas och förändras. T ex detta med pedagogik och psykologi, det har jag slukat en hel del litteratur om vid det här laget (men oändligt finns kvar!). Och när jag sen tycker att jag kommit fram till något jättesmart och skriver ner det, låter det självklart för mig, med min bakgrundsinfo och min världsbild. Men för många av er kanske det låter absurt, helt taget ur sitt sammanhang eller oförståeligt. Med detta menar jag absolut inte att förringa någons kunskap eller syn på världen, utan jag menar att jag insett i ett större perspektiv att vi har Olika erfarenheter och tolkningar beroende av vad vi varit med om, lärt och tänkt tidigare. Jag vill gärna lära mig att uttrycka mig tydligare och mer precist. Så att jag undviker i möjligaste mån att trampa någon på tårna och att bli feltolkad. Detta är ingen lätt match, det märker jag. Och jag vill gärna kunna diskutera mina tankar med alla människor, utan att vare sig ni eller jag ska känna mig missförstådd (eller att alla måste ha läst allting!). Varje människa har ju en unik upplevelse om varje situation vi upplever, med bakgrund av sin personliga erfarenhet. Det gör ju att man alltid borde kunna lära sig något av alla människor man möter, bara man tillåter sig att lyssna med vida perspektiv... fortsättning följer

Det som jag märker mer och mer nu, det är Olikheter mellan barnen. Det är jätteroligt att följa. Bebistiden med båda kändes så identisk. Är inte alla (de flesta) bebisar så, äta-sova-bajsa om och om igen? Och så växer de så det knakar. Om de är friska osv. Det finns säkert olikheter inom den biten också. Men mina två har varit väldigt lika i det tycker jag.

 

Leah har en sida som är mer iaktagande, betraktande. Den tror jag kommer sig av både att hon är lillasyster till en som tar mycket plats i rummet och kanske nåt arv från mig?  Samtidigt är hon tuff och enveten, kämpar och försöker, vill verkligen lära sig saker. När hon tror att hon klarar det, kämpar hon och trillar litegrann, men kör snart på igen. Hon är väldigt mammig. Just nu börjar hon grina om hon ser en ansats till att någon annan ska ta henne i famnen. Om Peter ska trösta henne när hon trillat skriker hon ännu högre när han tar upp henne. Väldigt kämpigt för Peter just nu. Men jag tror att hon behöver mig mer just nu och då får det vara så. Jag tror absolut inte att hon blir tryggare av att tröstas av någon annan när jag finns i närheten, så vi kör på det. 

 

Andra olikheter med Stella är att hon inte äter speciellt mycket mat. Hon trivs i den sociala situationen - sitta vid bordet, ta del av gemenskapen och gärna få mat framför sig. Sen räcker det, det mesta hamnar på golvet, skedmatning tycker hon smakar riktigt illa, det framkallar kräkreflex. Hon ammar inte speciellt länge åt gången. Det gjorde inte Stella heller för det mesta, men när hon behövde trygghet så kunde hon sova/tutta tills brösten kändes som trötta tepåsar. Leah tar oftast bara en snabbtutt och är sen redo för lek igen, eller sömn. Jag har också för mig att Stella var lite gladare som bebis. Leah är mer fundersam. Ibland skrattar hon så hon kiknar, t ex när Stella kastar grejer - det är jättekul tycker Leah. Det är verkligen en skillnad, att just i den här åldern var det ganska jobbigt att aktivera Stella-bebisen. Just för klängigheten, men ändå utforskarlust, men ändå vill ha mamma nära. Det räcker att jag finns i rummet för Leah så underhålls hon väldigt mycket av Stella.

 

Nyaste grejen är att de kan leka mer och mer. De kryper genom hela huset tillsammans och sen vänder och kryper åt andra hållet (läste föresten i lek-boken om det, att när barn i olika åldrar leker så anpassar den större automatiskt sig till en nivå som den mindre klarar). De kryper gärna in under köksbordet och sitter där och skrattar tillsammans. Snacka om härlig gladkänsla i magen på mig, det skapar.